 | Åren med Miljöcentrum och Miljö o Framtid av Björn O. Gillberg |  |
ÅR: 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90
91 92 93 94 95 96 97 98 99 2000 01 02 03 04 05 06 HEM
2005
Framgångar mot 3G i regeringsrätten
Forskningsverksamheten har som under föregående år inriktats på den juridiska handläggningen av utbyggnaden av det s.k. 3G-nätet i Sverige. Tusentalet personer från landets olika delar har sedan hösten år 2002 kontaktat Miljöcentrum i anledning av att de drabbats av 3G-master i sitt närområde.
Miljöcentrum har bistått dessa hjälpsökanden med råd. Men Miljöcentrum har också drivit ett tjugotal principiellt viktiga ärenden genom hela rättsapparaten via länsstyrelser, länsrätter, kammarrätter, regeringen och Regeringsrätten som ett rättssociologiskt experiment. Syftet har varit att studera hur rättsapparaten fungerar, när den lilla människan ställs mot politiskt inflytelserika multinationella intressen.
En skrämmande bild framträder. Det synes ha skapats en rättslös juridisk snabbfil för att teleoperatörerna snabbt och på egna villkor skall kunna sätta upp mobilmaster. De placeras genomgående i närheten av bostäder utan hänsyn till förfulning av landskapsbild och boendemiljö. Bygglov för master beviljas t.o.m. helt lagstridigt, utan att berörd markägare och/eller mastgrannar har beretts tillfälle att yttra sig, innan beslut fattats av aktuell byggnadsnämnd. Resultatet blir minskade fastighetsvärden, otrevnad och oro bland mastgrannarna över att dygnet runt utsättas för sändarnas pulserande mikrovågor.
Under året har viktiga prejudicerande domar avkunnats i anledning av Miljöcentrums processer. Sålunda fastslog Regeringsrätten i juni månad, att den som äger en fastighet, som gränsar till en ”mastfastighet alltid har talerätt, d.v.s. rätt att överklaga ett bygglov för en sådan mast. Regeringsrätten konstaterar i domen, att regeringens, kammarrättens och länsstyrelsens beslut, att förvägra aktuella mastgrannar talerätt saknade laglig grund. Första instans, d.v.s. länsstyrelsen i Värmland, tvingades därigenom upphäva respektive bygglov.
Beträffande ett mastärende i Arvika har Miljöcentrum uppnått ett prejudicerande beslut, som resulterat i att ett bygglov upphävts, trots att gjutningsarbeten för mastfundament hade påbörjats. Länsrätten i Värmland och därefter kammarrätten i Göteborg slog fast, att ett bygglov för en mast enkom gäller två år från beslut i första instans, d.v.s. i byggnadsnämnden och ej två år från beslut i sista instans, d.v.s. Regeringsrätten. Det innebär, att det finns hundratals svartbyggda master i landet.
Södra Cell Mönsterås
Miljöcentrum har sedan 1980-talet agerat för att få till stånd en minskning av utsläppen till luft och vatten från Södras massafabrik i Mönsterås.
År 1998 fick Miljöcentrum dåvarande koncessionsnämnden att besluta, att bolagets kväveoxidutsläpp under en prövotid skulle sänkas från 1,5 kg till 0,7 kg per ton massa. Därefter fick Miljöcentrum regeringen att besluta, att målsättningen skulle vara att sänka utsläppet till 0,6 kg per ton massa.
År 2003 lindrade miljödomstolen dock utsläppskravet, som hamnade på 1,1 kg kväveoxid per ton massa. Beslutet överklagade av Miljöcentrum. Miljööverdomstolen beslöt i november månad år 2005, att 1,1 kg kväveoxid per ton massa ska gälla som slutligt villkor. Det innebär ett årligt utsläpp om ca 1 000 ton försurande och gödande kväveoxid, d.v.s. mångdubbelt mer än vad alla bilar i Kalmar län årligen släpper ut.
Resultatet är nedslående men typiskt för hur storbolagen under senare år lyckats driva fram lindringar av tidigare beslutade miljökrav.
Skoghallsverken tvingas göra försök med SCR-teknik
Vid förhandling den 9 september år 2003 yrkade Miljöcentrum inför miljödomstolen, för ett 40-tal skoghallsbors räkning, att bolagets planerade nya sodapanna skulle förberedas för katalytisk rening av rökgaserna med s.k. SCR-teknik. Därigenom kan fabrikens stora utsläpp av försurande kväveoxid minskas med ca 90 procent. Bolagets nuvarande utsläpp svarar mot utsläppet från alla värmländska bilar. Detta i ett län där miljömålet för kvävenedfall överskrids med 50 procent.
Vid domstolsförhandlingen motsatte sig bolaget att pannan skulle förberedas för en senare installation av SCR-teknik. Man hänvisade till för höga kostnader. Miljödomstolen gick dock den 24 november år 2003 helt på Miljöcentrums linje och beslöt, att pannan skall byggas, så att den är förberedd för SCR-teknik.
Efter en ny förhandling den 15 mars år 2005 gick miljödomstolen ånyo Miljöcentrum till mötes och ålade bolaget att göra s.k. pilotförsök med SCR-teknik, d.v.s. pröva tekniken på en mindre del av sodapannans rökgasflöde. Kostnaden för försöket uppgår till bagatellartade 1-2 miljoner kronor, att jämföra med fabrikens årliga vinst i storleksordningen 500 miljoner kronor. Likväl har bolaget till Miljööverdomstolen överklagat beslutet om ett småskaligt försök. Man vet, att om försöket visar att SCR-teknik fungerar, så kommer man att tvingas installera en fullskaleanläggning, som drar en årskostnad på 40-50 miljoner kronor. Ett sådant beslut blir prejudicerande för alla andra svenska massaindustrier och skulle totalt resultera i investeringar på flera miljarder kronor.
Slutlig dom ang. Eastman Chemical Sweden - f.d. SOAB i Mölndal
Miljöcentrum har, med framgång, ända sedan 1980-talet engagerats av ett stort antal mölndalsbor för att nedbringa utsläppen av hälsovådliga och illaluktande lösningsmedel till luften från dåvarande SOAB numera Eastman Chemical Sweden.
År 1997 tvingades bolaget, bl.a. genom en skadeståndsprocess, som drevs av Miljöcentrum, att betala betydande skadestånd till ett tiotal grannfamiljer, samt att minska lösningsmedelutsläppet, så att luktstörningarna upphörde. Dock har företaget under åren börjat använda stora mängder toluendiisocyanat (TDI) i produktionen. Årsanvändningen har uppgått till ca 300 ton.
TDI ger vid brand bl.a. upphov till cyanväte och är även i sig självt mycket vådligt. Då tillstånd saknas för användningen av TDI har Miljöcentrum sedan 1995 försökt förmå den aktuella länsstyrelsen (numera Länsstyrelsen Västra Götaland) att förbjuda hanteringen. Länsstyrelsen beslöt år 2002 om en maximal användning om 100 årston. Bolaget och Miljöcentrum överklagade beslutet till miljödomstolen i Vänersborg.
Bolaget vill använda 300 årston TDI, allt under det att Miljöcentrum för 163 mölndalsbors räkning i första hand kräver ett totalförbud. Huvudförhandling i målet hölls den 7 november år 2003. Miljöcentrum krävde förbud för all hantering av TDI, allt under det att bolaget yrkade på obegränsad användning alternativt 300 årston. Domen blev en kompromiss, men till Miljöcentrums fördel. Sålunda beslöts att
hanteringen fick uppgå till högst 100 årston fr.o.m. år 2005 för att sänkas till 50 årston fr.o.m. år 2006.
Både Miljöcentrum och bolaget överklagade domen till Miljööverdomstolen och vidhöll respektive yrkande som det framfördes inför miljödomstolen. Under år 2004 har från Miljöcentrums sida omfattande utredningar ingivits till stöd för överklagandet. Dom meddelades i juni månad år 2005. Det slutade i en kompromiss, som innebär att bolaget får använda maximalt 120 årston TDI.
Citytunneln - Hallandsåsen Under året har också Miljöcentrum via sitt bolag Miljöcentrum AB, för Citytunnelprojektet fortsatt att fungera som miljökontroller. Motsvarande position vid projekt Hallandsåsen upphörde dock vid utgången av maj månad år 2005 efter det att Miljöcentrum hade underkänt ett försök, som Banverket och Skanska genomförde med ett injekteringsmedel i syfte att täta det läckande berget. Banverket beslöt sig helt sonika för att avskaffa funktionen som miljöcontroller.
| |
© Miljöcentrum 1999