Åren med Miljöcentrum och Miljö o Framtid av Björn O. Gillberg ÅR: 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 2000 01 02 03 04 05 06 HEM 1981      Under 1981 hölls ytterligare förberedande förhandlingar inför domstolen i Erstorpsmålet. Miljöcentrum fortsatte utredningsverksamheten i Erstorp och utförde bl.a. omfattande pumpningsförsök.      När vatten pumpades ur enskilda brunnar sjönk grundvattennivåerna i de grundvattenrör, som drivits ned i grusgropen. Detta visade entydigt på ett samband mellan grusgropen och brunnarna, vilket konsekvent bestridits av Finspångs kommun. Länsstyrelsen ingriper mot tippen i Valdemarsvik      Länsstyrelsen i Östergötland tog del av Miljöcentrums analyser av åvatten och lakvatten från tippen i Valdemarsvik. Man beslutade att ta prover samt att tippen skulle invallas, för att förhindra läckage av lakvatten. Länsstyrelsen beslutade vidare, att lakvattnet skulle avledas till ett kommunalt reningsverk. Tippen stängdes sedermera.      Förhandlingar, som inleddes med kommunen, resulterade i att Håkan Nilsson fick ersättning för sjuka djur och merkostnader han hade drabbats av, när han tvingats borra flera brunnar för att få friskt vatten.      Nilsson klagade första gången hos kommunen 1973. Hjälp fick han först åtta år senare, tack vare att Miljöcentrum på vinst och förlust gick in och stod för kostsamma utredningar. Fallet är typiskt för den situation miljöoffer ofta hamnar i, eftersom de regelmässigt själva saknar ekonomiska resurser att driva sin sak och att rättshjälp i allmänhet inte utgår för miljömål. Process om sprutförbud      Varje sommar uppstår konflikter mellan lantbrukare och grannar i samband med besprutning av åkermark. Besprutningsmedelsdroppar kan driva flera hundra meter med vinden och orsaka skador på växtligheten i privata trädgårdar.      Under året kontaktades Miljöcentrum av Bertil Hallbäck, Bäckagården i Barsebäck, Skåne. Hallbecks bostadsfastighet omgavs på alla sidor av åkermark tillhörande Barsebäcks gods. Hallbeck hade lagt ner ett omfattande arbete och ett stort kapital på sin trädgård. Vid flera tillfällen hade buskar och träd i hans trädgård drabbats av svåra besprutningsmedelsskador, till följd av att fenoxisyror (ogräsmedel) hade drivit in i hans trädgård, när sådana medel hade sprutats över den angränsande åkermarken med traktoraggregat. Besprutningarna hade skett ända in på Hallbecks tomtgräns.      Vid ett tillfälle hade godsets försäkringsbolag ersatt Hallbeck med betydande belopp för sprutskador. Försäkringsbolaget vägrade dock fortsättningsvis att ersätta sprutskadorna.      Hallbeck ville nu att garantier skulle skapas, så att han slapp fortsatta sprutskador.      Miljöcentrum kom fram till, att sprutdroppar i växtskadliga mängder kan driva upp till 400 m i vindriktningen. På dessa grunder stämdes, i samverkan med Michelson advokatbyrå, Barsebäcks gods. Man krävde, med stöd av miljöskyddslagen, att tingsrätten i Malmö skulle förbjuda godset att sprida bekämpningsmedel på närmare avstånd än 400 m från Hallbecks fastighet.      Med tanke på målets eventuellt prejudicerande effekt väckte redan stämningsansökan stor massmedial uppmärksamhet. I lantbrukarkretsar bävade man för konsekvenserna av en fällande dom. I praktiken skulle, vid en fällande dom, all besprutning av åkermark bli omöjlig i tätbebyggda områden. Motståndet mot SAKAB växer      Den 15 januari sade regeringen ja till SAKAB i Kvarntorp. Motståndet mot SAKAB ebbade dock inte ut bland lokalbefolkningen.      Den 22 januari ordnade Miljöcentrum ett informationsmöte i Kumla. Mötet samlade 700 deltagare.      När statsminister Fälldin kort därefter besökte Närke för ett möte uppvaktades han av hela 600 personer från lokalbefolkningen, som krävde att bygget skulle stoppas. Fälldin hävdade därvid att befolkningens oro berodde på okunnighet.      Ett flertal protestmöten följde. Den 24 februari besökte dåvarande jordbruksministern Dahlgren Kvarntorp. Han möttes av flera hundra ilskna bönder, som blockerade vägarna med sina traktorer. Vid det efterföljande mötet gick jordbruksministern, inför ca. 800 deltagare, med på Miljöcentrums krav, att Försvarets forskningsanstalt (FOA) skulle få göra en utredning angående haveririskerna.      FOA publicerade två studier under året angående riskerna med SAKAB. Där verifierades vad Miljöcentrum hade hävdat i åratal, nämligen att det kunde bildas dioxiner och dibensofuraner i kilogramkvantiteter i händelse av bränder i SAKAB:s avfallslager eller temperaturfall i förbränningsugnen. Dioxiner och dibensofuraner är som bekant mycket vådliga. Tjänsteman vid EPA ber Miljöcentrum om hjälp med falsktestade bekämpningsmedel      Sommaren 1981 fick Miljöcentrum via amerikanska kontakter tillgång till en hemlig rapport från amerikanska naturvårdsverket (EPA). Rapporten avhandlade den vetenskapliga standarden vid ett 80-tal olika amerikanska laboratorier, vars tester låg till grund för registrering av bekämpningsmedel världen över. Av rapporten framgick, att ett 20-tal av laboratorierna systematiskt hade fuskat med testerna.      Rapporten om de fifflande laboratorierna presenterades av Miljöcentrum inför regeringens miljövårdsberedning hösten 1981 och tillställdes samtidigt dåvarande Produktkontrollnämnden. Det ledde till, att Produktkontrollnämnden tvingades att systematiskt gå igenom den dokumentation, som legat till grund för godkännande av bekämpningsmedel i Sverige.      Likartade reaktioner blev följden i Finland, när Miljöcentrum offentliggjorde rapporten där. Hemliga tester i Sverige      I Sverige rådde 1981 ingen offentlig insyn i Produktkontrollnämndens beslutsunderlag angående bekämpningsmedel. Miljöcentrum begärde likväl i samband med avslöjandena om de falsktestande laboratorierna, att få ta del av sådan dokumentation hos nämnden. Miljöcentrums begäran avslogs av nämnden med hänvisning till sekretesslagstiftningen. Beslutet överklagades till Kammarrätten i Stockholm. Miljöcentrum ville bl.a. få gå igenom registreringsunderlaget för bekämpningsmedlet Captan. Det fanns nämligen gott om forskningsresultat, som visade att preparatet var cancerframkallande.      Nämnden medgav därvid dessa förhållanden och förbjöd, kort därefter, att preparatet används i privata trädgårdar. Captan klassades om till farligaste giftklassen. Nej till vattenfluoridering      Under året gav Miljöcentrums och makarna Agneta och Jan Sällströms mångåriga upplysningskampanj om riskerna med vattenfluoridering resultat. Den statliga s.k. Fluorberedningen publicerade sitt slutbetänkande sommaren 1981. Trots att socialstyrelsen och dess experter rekommenderade vattenfluoridering, sade beredningens politiker nej till vattenfluoridering.      Dåvarande biträdande socialministern Ingegärd Troedsson (m) var en hängiven anhängare av allmän vattenfluoridering. Tillfrågad av Agneta Sällström, vid ett offentligt möte, hur det kom sig, att ministern såsom varande moderat kunde förespråka massmedicinering hade Troedsson svarat: "I denna fråga är jag inte moderat utan jag tänker på människornas bästa". © Miljöcentrum 1999