 | Åren med Miljöcentrum och Miljö o Framtid av Björn O. Gillberg |  |
ÅR: 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90
91 92 93 94 95 96 97 98 99 2000 01 02 03 04 05 06 HEM
1988
Åtal mot Fermentas ledning
Miljöcentrum avslöjade 1986 att företaget Fermenta i Strängnäs sedan flera år systematiskt hade brutit mot gällande villkor för utsläpp till Mälaren. Överutsläppen anmäldes till Riksåklagaren, som sände ärendet vidare till dåvarande överåklagaren Stig Jansson i Eskilstuna. En polisutredning inleddes.
Våren 1988 väckte Stig Jansson åtal mot Fermentas hela styrelse för miljöbrott. Detta var första gången i svensk rättshistoria som inte enbart ett företags VD utan hela styrelsen gjordes ansvarig för miljöbrott. Åklagaren yrkade fängelse för VD:n El Sayed.
Tingsrätten nöjde sig dock med kraftiga bötesbelopp för hela styrelsen, med hänvisning till att länsstyrelsen i Nyköping under flera år sett mellan fingrarna med överutsläppen i Mälaren. Tingsrätten yttrade bl.a. i domen "Länsstyrelsen har i egenskap av tillsynsmyndighet, av utredningen i målet att döma, visat en anmärkningsvärd undfallenhet gentemot bolaget. Härigenom kan man å ena sidan ha bidragit till föreställningen hos bolagets företrädare att det inte var så allvarligt med de otillåtna utsläppen..".
Saab ljuger i Trollhättan
Den 9 mars höll Koncessionsnämnden offentlig förhandling i Trollhättan för att ta ställning till Saabs framtida lösningsmedelutsläpp.
Som ombud för ett 80-tal trollhättebor krävde Miljöcentrum, att Saabs utsläpp av lösningsmedel skulle minskas från ca. 1.500 ton per år till 50 årston inom två år genom rening av all utgående processluft från måleriet.
Saab medgav en minskning av lösningsmedelsutsläppet ned till 1.150 ton per år fr.o.m. 1991 och ville skjuta på ytterligare åtgärder till andra hälften av 1990-talet.
Saab hävdade bl.a., att ca. 700 ton lösningsmedel per år läckte ut diffust i fabrikslokalerna och omgivningen och därmed inte var greppbart för rening.
Från Miljöcentrums sida hävdade man, att Saab ljög om det diffusa och ogreppbara utsläppet på 700 årston och påpekade, att detta skulle resultera så höga lösningsmedelshalter i fabrikslokalerna att man inte kunde vistas i dem.
Under förhandlingen krävde Miljöcentrum, att Koncessionsnämnden skulle ålägga Saab att genom mätningar ta fram data om det diffusa lösningsmedelsutsläppets storlek. Koncessionsnämnden gick på Miljöcentrums linje.
Saabs mätningar visade, att det diffusa läckaget av lösningsmedel endast uppgick till ca. 30 ton lösningsmedel per år. M.a.o. så var merparten av lösningsmedlen tillgängliga för rening. Mot den bakgrunden begärde Miljöcentrum en ny koncessionsförhandling, som hölls den 15 februari 1989.
Höga blyhalter i Höganäs - bolaget stäms
Våren 1988 visade Miljöcentrums utredningar på hög förekomst av olika tungmetaller inklusive bly i frukt, bär och grönsaker från trädgårdar runt Höganäsbolagets fabrik. Halterna ökade ju närmare fabriken man kom. Blyhalterna var så höga att produkterna var oätliga utifrån Livsmedelsverkets regler.
Den 29 mars stämdes Höganäsbolaget för 90 familjers räkning på 14,5 miljoner kronor i skadestånd för minskade fastighetsvärden mm.
Det visade sig så småningom, att bolaget hade gjort stora blyutsläpp genom att under flera år, med länsstyrelsens goda minne, elda med spillolja, som var förorenad av bly.
Men den ansvariga tjänstemannen hade dock gömt alla dokument, som handlade om bolagets blyutsläpp, när vi tillsammans med advokat Staffan Michelson besökte länsstyrelsen för att gå igenom akten om Höganäsbolaget.
Samtidigt förnekade hon all kännedom om blyutsläpp.
Länsstyrelsen vägrade sedan, med hänvisning till sekretess, att lämna ut handlingarna om bolagets blyhantering.
Först efter ingripande från landshövdingen tvingades länsstyrelsen, att släppa loss dokumenten om bolagets blyutsläpp.
Miljoner myglades bort
I TV-programmet RekordMagazinet avslöjade den 18 maj hur en advokat och rektorn vid dåvarande Lantbrukshögskolan år 1971 hade lurat fyra systrar Lamm, att lämna i från sig en mångmiljonförmögenhet och en stor gård till en stiftelse under lantbrukshögskolans, dvs. kemijordbrukets, kontroll.
Systrarnas avsikt hade i själva verket varit att donera förmögenheten och gården till undertecknad, för att jag skulle använda pengarna och gården för att bygga upp ett Miljöcentrum. Gården skulle enligt systrarna fungera som ett ekologiskt forskningscentrum.
Tvärtemot systrarnas önskan drevs jordbruket rent konventionellt i dåvarande lantbrukshögskolans och sedermera lantbruksuniversitetets regi.
Dödlighet och miljö
I augusti publiceras boken "Mord med statligt tillstånd". Där sammanfattade Arthur Tamplin resultatet av den fleråriga studie, som under Tamplins ledning bedrivits vid Miljöcentrum, angående sambandet mellan miljö och dödlighet.
Vår slutsats var, att föroreningar i den yttre miljön och arbetsmiljön årligen resulterar i ca. 18.000 förtidiga dödsfall i Sverige. Genom en radikal uppstädning av den yttre miljön och arbetsmiljön skulle medellivslängden i Sverige öka ca. 14 år.
Boken väckte en omfattande debatt i media och bland allmänheten.
Volvo lastvagnar i Umeå
Den 2 november höll Koncessionsnämnden offentlig förhandling i Umeå för att ta ställning till de framtida lösningsmedelutsläppen från Volvo lastvagnars fabrik. I samband med lackering av lastbilshytter hade Volvo tillstånd att släppa ut 300 ton lösningsmedel per år till luften. Lösningsmedelsutsläppet orsakade svåra luktstörningar i intilliggande bostadsområde.
Som ombud för ett tiotal familjer krävde Miljöcentrum, att lösningsmedelsutsläppet, genom rening av processluften från sprutboxarna, skulle minskas till 20 ton per år. Man visade att årskostnaden härför skulle bli ca. 11 miljoner kronor, dvs. ca. 300 kronor per tillverkad lastbilshytt/lastbil. Volvo lastvagnars vinst låg vid tillfället på ca. 40.000 kronor per tillverkad lastbil, dvs. totalt på ca. 1.600 miljoner kronor per år.
Volvo motsatte sig Miljöcentrums krav. Man hävdade att det var för kostsamt. Volvo medgav endast en långsam nedtrappning av lösningsmedelutsläppet genom successiv övergång till vattenbaserade lacker. Man hoppades komma ned till 130 årston år 1994.
Koncessionsnämnden beslöt i maj 1989 att utsläppet skulle trappas ned successivt för att fr.o.m. 1994 uppgå till maximalt 45 årston. Volvo ålades dessutom, att senast den 31 december 1992 till Koncessionsnämnden redovisa de tekniska förutsättningarna, att ytterligare begränsa utsläppet efter 1994.
Volvo på Hisingen har Sveriges största lösningsmedelutsläpp
Den 29-30 november sammanträdde Koncessionsnämnden i Göteborg för att ta ställning till det framtida lösningsmedelsutsläppet från Volvos personbilstillverkning på Hisingen.
Volvos lösningsmedelsutsläpp låg år 1988 på ca. 2.800 ton per år, vilket var Sveriges största enskilda utsläpp. Volvo förklarade sig villigt att minska årsutsläppet av lösningsmedel till 1.495 ton år 1992 och 1.200 årston fr.o.m. 1993. Dessutom förklarade Volvo, att man hade målsättningen att komma ned till ett årsutsläpp på 700 ton lösningsmedel fr.o.m. 1996.
Som ombud för ett 10-tal hisingsbor krävde Miljöcentrum, att Volvos lösningsmedelsutsläpp skulle sänkas till 170 årston fr.o.m. 1990. Detta kunde ske genom att alla utgående lösningsmedelshaltiga processluftflöden renades med känd teknik.
Miljöcentrum visade utifrån en omfattande kalkyl, att årskostnaden för en sådan minskning av lösningsmedelutsläppet skulle bli 80-120 miljoner kronor beroende på valet av teknik. Utslaget per tillverkad bil skulle kostnaden bli 400-600 kronor, dvs. ca. 2 procent av årsvinsten inom personbilssektorn.
Volvo motsatte sig Miljöcentrums krav med hänvisning till att kostnaderna var för höga.
Koncessionsnämnden beslöt i april 1989, att Volvos lösningsmedelsutsläpp under året fick uppgå till högst 2.700 ton. Under 1990-1991 fick årsutsläppet uppgå till 1.900 ton för att fr.o.m. 1992 uppgå till 1.100 årston. Dessutom ålades Volvo att senast den 31 december 1992 till Koncessionsnämnden inkomma med utredning, om hur utsläppet fr.o.m. 1994 kunde sänkas till 450 årston, samt vilka åtgärder som kunde vidtas för att sänka utsläppet ytterligare.
Beslutet överklagades till regeringen av både Volvo och Miljöcentrum.
I maj 1990 beslöt regeringen, utöver Koncessionsnämndens villkor, att Volvos utsläpp fr.o.m. 1996 fick uppgå till högst 700 årston. Dessutom skulle som slutligt villkor Volvo fr.o.m. 1998 få släppa ut högst 450 årston lösningsmedel. Regeringen frånföll sålunda Koncessionsnämndens beslut, att Volvo skulle utreda hur utsläppet kunde minskas till under 450 årston.
| |
© Miljöcentrum 1999