Åren med Miljöcentrum och
Miljö o Framtid
av Björn O. Gillberg

ÅR: 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90

91 92 93 94 95 96 97 98 99 2000 01 02 03 04 05 06 HEM

1993

    Forskningsverksamheten inriktades bl.a. under året på att utreda hälsorisker förknippade med exponering för elektromagnetiska fält. En omfattande genomgång och utvärdering av befintliga vetenskapliga rapporter gjordes av Arthur Tamplin. Litteraturforskningen resulterade i sex delrapporter, som under 1993 och 1994 publicerades i Miljö o Framtid.

Åtalsanmälan mot Skoghallsverken
     I samband med Miljöcentrums utredningar ang. Skoghallsverken upptäcktes, att företaget under flera års tid, med Länsstyrelsen i Värmlands läns goda minne, hade gjort överutsläpp av bl.a. kondensat i en luftad damm. Därigenom hade svåra luktstörningar uppstått i omgivningen. Dammen hade dessutom byggts utan att ha prövats av vattendomstol enligt vattenlagens krav. Dessa brott mot miljöskyddslagen och vattenlagen anmäldes utifrån en omfattande utredning till åklagarmyndigheten i Karlstad. Ansvariga tjänstemän vid länsstyrelsen, som sett emellan fingrarna med företagets lagöverträdelser, åtalsanmäldes likaså.
     Åklagarmyndigheten kom med beslut i ärendet först våren 1995. Man konstaterade därvid, att den luftade dammen var ett svartbygge, som dessutom hade orsakat miljöproblem under byggnationen och att detta brott kunde beläggas med fängelse. Enligt åklagaren var dock brottet preskriberat den siste december 1994.
     Genom åklagarens senfärdiga agerande räddades företagets ledning från åtal för brott mot vattenlagen. Övriga brott var mot bakgrund av preskriptionen också preskriberade eller ansågs av åklagaren som så ringa, att han inte ville väcka åtal. Från Miljöcentrums sida påpekades, att den svartbyggda dammen fortfarande var i drift, varför svartbygget inte kunde vara preskriberat. Åklagarens beslut överklagades till Riksåklagaren, som våren 1997 vägrade att ändra på beslutet. För en detaljerad information se Miljö o Framtid nr 3/93, 2/95 och 1/97.

Volvo i Umeå fick villkorslindring
     Under 1980-talets sista år prövades Volvo lastvagnars lösningsmedelsutsläpp i Umeå av Koncessionsnämnden. Miljöcentrums utredningar om möjligheterna att minska dessa utsläpp spelade en avgörande roll för de omfattande utsläppsminskningar, som beslöts 1989 av Koncessionsnämnden.
     Koncessionsnämnden beslöt dock i november 1993 efter en begäran från Volvo, att beslutade utsläppsminskningar för Umeverken fick senareläggas. Tekniskt sett förelåg inga hinder för att minska utsläppen till beslutade nivåer. Volvo vill likväl senarelägga utsläppsminskningarna med hänvisning till dålig ekonomi, trots att det endast handlade om en investering på ca. 15 miljoner kronor för att uppnå beslutade utsläppsgränser.

Västerås soptipp fälld av Europadomstolen
     I början av 1980-talet upptäcktes cyanid i en del brunnar i närheten av Västerås kommunala soptipp (VAFAB), som drevs och fortfarande drivs av kommunerna i Västmanlands län och Enköpings kommun.
     Man utgick allmänt ifrån att cyaniden kom från tippen. Kommunens hälsovårdsnämnd förbjöd brunnsägarna att dricka vattnet. Efter några år försvann cyaniden. Men brunnsägarna vågade inte använda sitt brunnsvatten av rädsla för att cyanid ånyo skulle uppträda i vattnet.
     I februari 1987 sammanträdde Koncessionsnämnden i Västerås för att besluta om villkor för den framtida tippverksamheten. Därvid krävde Miljöcentrum för 11 fastighetsägares räkning, att Koncessionsnämnden som villkor för fortsatt tippverksamhet skulle ålägga VAFAB, att kostnadsfritt förse de aktuella fastigheterna med kommunalt vatten. VAFAB motsatte sig detta och Koncessionsnämnden gick på bolagets linje.
     Beslutet överklagades till regeringen, som i mars 1988 genom dåvarande miljöministern Birgitta Dahl tyvärr gick på Koncessionsnämndens linje.
     Koncessionsnämndens beslut kunde och kan ej överklagas till en domstol utan endast till regeringen. Regeringen är dock ingen opartisk och oavhängig domstol.
     Därför vände sig en av de drabbade familjerna, makarna Zander, till den Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och hävdade, att deras mänskliga rättigheter hade kränkts, eftersom de inte kunde få Koncessionsnämndens beslut rättsligt prövat. Kommissionen slog år 1992 fast, att Zanders rättigheter hade kränkts och sände ärendet vidare till Europadomstolen. I november 1993 kom domen. Europadomstolen slog fast, att Zanders mänskliga rättigheter hade kränkts och utdömde ett skadestånd. Beslutet är en orsak till att den s.k. Miljöbalksutredningen år 1996 föreslog, att miljöprövningar skall ske vid en miljödomstol i stället för inför Koncessionsnämnden och regeringen.
     Efter domstolens utslag inledde Miljöcentrum året 1994 förhandlingar med ansvariga kommunalråd och tjänstemän i Västerås kommun om en uppgörelse, som innebar, att berörda familjer skulle få vattenfrågan löst på kommunens bekostnad. Man kom princip överens. Men frågan föll i och med utgången av valet hösten 1994, då det borgerliga styret i Västerås ersattes med socialdemokrater, som hade en annan syn på vattenfrågan.

E66 - HD slår fast att domstolar ej kan pröva vägdragningar
     Under 1993 hölls huvudförhandling ang. E66-målet inför fastighetsdomstolen i Karlskrona. Utifrån Miljöcentrums utredningar vidhölls, att Vägverket valt en olämplig dragning av nya E-66 (ca. 24 km motorväg) i anknytning till Sölvesborg. Genom den valda dragningen skulle ett värdefullt våtmarksområde naggas i ytterkanterna och 4 hektar bokskog fällas. Miljöcentrums utredning visade, att dessa värdefulla naturområden kunde sparas, om motorvägen istället drogs över ett granskogsområde ca. 10 km norr om Sölvesborg.
     Miljöskyddslagens tillåtlighetsregler stadgar att miljöfarlig verksamhet skall förläggas, där den ger minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Under rättegången hävdades, att Vägverkets dragning stred mot dessa tillåtlighetsregler. Vägverket vidhöll i sin tur, att domstolar inte får pröva vägdragningar, som utifrån väglagen fastlagts av Vägverket och regeringen. Tingsrätten slog i juni i sin dom fast, att domstolar har rätt att pröva vägdragningar. De 40 familjernas talan avvisades dock i sak.
     Domen överklagades. Det hela slutade med, att HD i december slog fast, att domstolar ej har rätt att pröva vägdragningar som beslutats enligt väglagen.

Konflikter om allemansrätten
     Under året uppstod på olika platser konflikter när allemansrätten på olika sätt exploaterades av kommersiella företag.
     I Årjängs kommun hyr t.ex. ett tyskt företag sommartid ut hundratals kanoter och lämnar åt berörda markägare att städa efter kanotturisterna. På sina håll har förstörd natur (nedhuggen skog, plundrade fågelbon, allmän nedskräpning m.m.) blivit följden av sådan kommersialiserad allemansturism.
     Miljöcentrum initierade under året en debatt om detta problem och behovet av preventiva åtgärder. Frågan väckte stor uppmärksamhet i media.


© Miljöcentrum 1999